Spanska skolan

I fredags var det skolstart här i den sydspanska småstaden. Äldsta sonen började trean, mellansonen andra året i förskolan och lilltjejen första året i förskolan.

Vis av erfarenhet kände jag på mig att det skulle bli tufft med lilltjejens inskolning, särskilt som det inte finns någon inskolning att tala om: första dagen 9:30 till 12:00, andra dagen 9:00 till 14:00, heldag. Att hundra treåringar med tillhörande föräldrar, syskon, mor- farföräldrar, ska starta samtidigt och på samma plats gör inte saken lättare. Den ljudnivå och stress som råder varje morgon och eftermiddag är nästintill outhärdlig. Det är till och med värre än det var för mellansonen eftersom det är väldigt ont om plats runt utgången i det hus där lilltjejen går. Föräldrarna ställer sig mitt i utgången och gör det omöjligt för både föräldrar och barn att ta sig fram.

Inte nog med detta, fyra klasser med treåringar håller till i två hus med två klassrum i varje, utanför finns en betonggård med några plastmoduler att leka i. Treåringarna ska vara helt torra och kunna sköta sina toalettbesök själva. Detta var okej med mellansonen som fyller i januari, lilltjejen som inte fyller förrän i slutet av december har kissat på sig två dagar av tre. Första dagen var hon genomblöt när jag hämtade henne. Andra dagen ringde de och jag fick åka ner och byta på henne.

Äldsta sonen skulle byta både lärare och klass och fann sig i en situation där endast en annan pojke från gamla klassen hade följt med i flytten. Ingen av de bästa kompisarna. Han var riktigt ledsen när vi hämtade honom första dagen. I sonens skola anser de att det här främjar barnens sociala kompetens, vilket säkert stämmer, men eftersom barnens far och jag precis har separerat kändes upplägget långt ifrån idealiskt. Skolan hade inte heller meddelat innan hur klasserna skulle se ut för att föräldrarna inte skulle kunna klaga. Nu har vi sån tur att stora killen är stark och social person, och efter att ha sett att han ändå tyckte att det var okej efter ytterligare två dagar i skolan bestämde vi oss för att låta saken bero.

Mellansonen har sluppit byten i år, vi hade tillräckligt förra året, och verkar ganska nöjd och med det även jag.

I de här situationerna längtar man hem mer än vanligt. Till och med maken erkänner att han är mer än missnöjd med det spanska skolsystemet. Vi har dessutom spenderat över tvåtusen kronor på böcker och material, och i går fick jag en lapp om ytterligare böcker som ska inhandlas. Mat finns det från och mer i år på stora sonens skolan, men det är kö för att komma in och den kostar pengar. På småttingarna skola finns det ingen matsal. De har med sig lite frukost som jag packar varje morgon.

Jag hoppas att några svenska mammor läser detta och inser hur bra ni har det. Jag vet självklart att det finns saker som inte fungerar i det svenska skolsystemet, men det går ändå inte att jämföra med det här.